Slutet 1 - Ending 1

Slutet: Författare har genom alla tider haft en viss press på sig att fullborda sin roman genom ett lyckligt slut. Vi bör skilja mellan en romans sista två sidor som ofta kan vara en romans efterskrift eller epilog och det egentliga slutet. I Sir William Goldings bok, Flugornas herre, har de sista sidorna ett sätt att kasta åt sidan allt som hänt tidigare i romanen, in i ett nytt och överraskande ljus. Slutsatsen av romanen kunde ha blivit lättvindigt och bekvämt därför att det introducerar en vuxens perspektiv på slutet, fastän det tidigare varit en pojkhistoria. 

Boken handlar om ett gäng engelska skolpojkar som hamnat på en tropisk ö, befinnande sig i speciella omständigheter(trots vissa hintar om ett krig) och snabbt förfaller till grym vildhet och skrockfullhet. Fria från civilisationens band, föräldrar, utsatta för hunger ensamhet och fruktan förfaller lekplatsen till ett våldsamt stamkrig. Två pojkar dör och hjälten Ralph flyr för sitt liv från de blodtörstiga pojkarna och en avsiktligt  anlagd skogsbrand. Han stöter ihop med en marinofficer som kommit iland på stranden, ditlockad av elden. Officeren kommenterar de vildsinta pojkarna och deras vapen med: Skoj och lek!

För läsaren är officerens framträdande en lättnad precis som det är för Ralph. Genom officerens ögon ser vi vem de förpubertala ungdomarna verkligen är, en bunt smutsiga och övergivna barn. Men författaren Golding, låter inte denna effekt underminera sanningen om det som hänt tidigare eller låter uppståndelsen av normaliteten leda till ett lyckligt slut. Marinofficeren kommer aldrig att kunna omfatta allt som Ralph(och läsaren) genomgått och den sista vältaligt, sammanfattande meningen lyder sålunda: "slutet av oskulden, mörkret i människans hjärta och fallet genom luften av den sanne, vise vännen som kallades Piggy."

Marinofficeren kommer aldrig att förstå vad Ralph pratar om, vad han känner inför de andra pojkarna och hur hans snyftningar smittosamt sprider sig bland dem: "Han vände sig bort för att ge dem tid att ta sig samman; väntade och tillät sig att låta sina ögon vila på skeppet i fjärran.

Den sista meningen i andra berättelser har en viss betydelse mestadels för att den är den sista, men den här är fylld av ironi. Den vuxnes titt på krigsskeppet är en bild av komplexiteten av en institutionaliserad form av våld, den moderna krigsföringen som är likalydande till och även olikt det primitiva våldet hos de skeppsbrutna pojkarna. 

Ending: Through all times, authors have had a certain pressure to complete their stories with happy endings. Perhaps we need to separate  between the end of a novel´s story and the last page or two of the text, which often act as a kind of epilogue or postscript, a gentle deceleration of the discourse as it draws to a halt. But this scarely applies to the novels of Sir William Golding, whose last pages have a way of throwing everything that has gone before into a new and surprising light. 

The conclusion of Golding´s Lord of The Flies, could easily have been a comfortable and reassuring one, because it introduces an adult perspective in the last few pages of what, up to that point, has been a boy´s story, that goes horribly wrong.

A party of British schoolboys, who crash-land on a tropical island in unspecified circumstances (though there are hints of a war), rapidly revert to savagery and superstition. Freed from the restrains of civilized, adult society and subject to hunger, loneliness and fear, the behaviour of the playground degenrates into tribal violence. Two boys die and the hero, Ralph, is fleeing for his life from a bloodthirsty pursuers wielding wooden spears and a deliberately started forest fire, when he runs fulltilt into a naval officer who has just landed on the beach, his ship alerted by the smoke. "Fun and games," the officer comments, regarding the boys with their makeshift weapons and warpaint.

For the reader, the appariation of the officer is almost as startling and almost as great a relief, as it is for Ralph. We have been so absorbed in the story and so involved in Ralph´s plight, that we have forgotten that he and his cruel enemies are prepubescent boys. Suddenly, through the officer´s eyes, we see them for what they really are, a bunch of dirty and unkempt children. But Golding does not allow this effect to undermine the essential truth of what has gone before or make the restoration of normality into a comforty happy ending. 

The naval officer will never comprehend the experience that Ralph (and vicariously the reader) has undergone, eloquently recapitulated in the penultimate paragraph: "the end of innocence, the darkness of man´s heart and the fall through the air of the true, wise friend called Piggy." He will never understand why Ralph´s sobbing spreads infectiously through the other boys. "He turned away, to give them time to pull themselves together; and waited, allowing his eyes to rest on the trim cruiser in the distance."

The last sentence of any story acquires a certain resonance merely by virtue of being the last, but this is particularly rich in irony. The adult´s gaze at the trim cruiser implies complacency, evasion of the truth and complicity in an institutionalized form of violence - modern warfare - that is equivalent to, as well as different from, the primitive violence of the castaway boys.