Aporia - Aporia

Aporia är ett grekiskt ord som betyder svårighet, vara med om förlust, bokstavligen talat, en stiglös stig. I klassisk retorik betecknar detta något verkligt eller låtsat om en fråga och en osäkerhet hur man fortsätter i en avhandling. Hamlets, Att vara eller icke vara, det är frågan, är kanske det mest välkända exemplet i litteraturen. I skönlitterär text, som är inramad av en berättelsesituation, är aporia en författarfavorit som väcker läsarens nyfikenhet eller omfattar den extraordinära naturen av den historia som berättas.

I romanen, Den franske löjtnantens kvinna, blir aporia en strukturell princip, eftersom berättaren brottas med de olösliga problemen med att representera livet i konsten eller bekänner hans tvekan om hur han använder sina skönlitterära karaktärer. I kapitel 55 upptäcker Charles att Sara försvunnit från hotellet i Exeter. Han reser då tillbaka till London för att söka efter henne. I berättelsen inträder då en berättarröst i form av en oförskämd, stirrande främling i Charles tågkupé:

"Nu är frågan jag ställer, medan jag stirrar på Charles...vad i hela världen ska jag göra med dig? Jag har redan tänkt göra slut på Charles karriär, här och nu; att lämna honom för evigt under hans väg till London. Men viktoriansk skönlitterär konvention tillåter, tillät ingen plats för det öppna, det ej bevisbara slutet; och jag predikade tidigare om den frihet karaktärerna måste ges. Mitt problem är enkelt - vad Charles behöver är uppenbart? Det är det verkligen. Men vad huvudpersonen behöver är inte så uppenbart; och jag är inte alls säker på var hon är i detta ögonblick".

Aporia is a Greek word meaning difficulty, being at loss, literally, a pathless path, a track that gives out. In classical rhetoric it denotes real or pretended doubt about an issue, uncertainty as to how to proceed in a discourse. Hamlet´s "To be or not to be", soliloquy is perhaps the best-known example in our literature. In fiction, especially in texts that are framed by a storytelling situation, aporia is a favourite device of narrators to arouse curiosity in their audience, or to emphasize the extraordinary nature of the story they are telling.

In The French Lieutenant´s Woman aporia becomes a structural principal, as the authorial narrator wrestles with the insoluble problems of adequately presenting life in art, or confesses his own hesitation about how to dispose of his fictional characters. In Chapter 55, for instance, when Charles, having discovered that Sarah has disappeared from the hotel in Exeter, is travelling back to London to begin his search for her, the authorial narrator intrudes into the narrative as a rudely staring stranger in Charles´s railway compartment:

"Now the question I am asking, as I stare at Charles, is...what the devil am I going to do with you? I have already thought of ending Charles´s career here and now; of leaving him for eternity on his way to London. But the conventions of Victorian fiction allow, allowed no place for the open, the inconclusive ending; and I preached earlier of the freedom characters must be given. My problem is simple - what Charles wants is clear? It is indeed. But what the protagonist wants is not so clear; and I am not at all sure where she is at the moment.