Jag tänker på livet och döden och funderar över en sak; om det är så att vår djupaste önskan är att leva och fortsätta leva vidare, varför envisas vi med att se döden som ett slut? Om vi studerar våra liv närmare kan vi se hur många oviktiga saker vi sysslar med eller de många plikter som vi uppfylls av. Det tycks som om vi inte har tid att njuta, fastän vi ändå håller fast drömmen om det perfekta livet. Jag tror att vi i ofullkomligheten finner essensen av livet självt.
Livet tycks leva oss, precis som om det äger en egen inneboende besynnerlig kraft som drar oss med sig; och till slut känns det som om vi inte har något val eller någon kontroll över tillvaron. Vi är resenärer som söker tillfälligt skydd i det här livet och bor i den här kroppen. Vad vi verkligen behöver är det enkla och bara det nödvändigaste, det som är därutöver behöver vi inte bry oss om egentligen. Ingenting är permanent eller konstant, ändå tror vi att det beständiga ger trygghet, men att det obeständiga inte gör det, och den som förmår kyssa glädjen i dess flykt lever i oändlighetens soluppgång.
When I think about life and death, it makes me wonder; if our deepest wish is to live and continue to live on, why do we persist and believe that death as the final end? If we study our lives a bit closer we are able to see how many insignificant things we are busy with or the many duties we have to accomplish. It seems like we don't have time to enjoy what we have or who we are, though we maintain our dream about the perfect life. I believe that we in the imperfection find the essence of the real life.
Life seems to live for us, like it has its own inherent peculiar force which makes us to follow; and eventually it feels like we have no longer any choice or control over our existence. We are travellers who seek temporarily shelter in this Life, and have to live in this body. What we really need are the simplicity and the most basic, beyond that it is not much to care about really. Nothing is permanent or constant, still we believe that the perpetual gives security, and not the impermanent, but the one who is able to kiss the joy in its flight, lives on in the sunrise of the infinity.
Life seems to live for us, like it has its own inherent peculiar force which makes us to follow; and eventually it feels like we have no longer any choice or control over our existence. We are travellers who seek temporarily shelter in this Life, and have to live in this body. What we really need are the simplicity and the most basic, beyond that it is not much to care about really. Nothing is permanent or constant, still we believe that the perpetual gives security, and not the impermanent, but the one who is able to kiss the joy in its flight, lives on in the sunrise of the infinity.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar